Vardagstristess

Det känns som att jag alltid kommer i andra hand, som ett andra handsval när dom andra inte har tid så kan man tänka sig att umgås med mig. Jag sitter ensam i mörkret och det påverkar mig mycket, jag är inte bra på att vara ensam. Vill bara att någon ska komma hit och prata lite med mig bara tio minuter hade gjort stor skillnad.

Satt och tittade runt på datorn, hittade gamla saker som väckte massa gamla minnen.. Varför är det så att när man minns saker så minns man aldrig de dåliga sakerna, bara det bra?

Egentligen saknar jag ju inte honom det är bara inbillning.