Vardagstristess

"Vi hörs imorgon" kommentaren i mitt förra inlägg var ju rätt dålig med tanke på att jag inte skrev något i lördags, men när jag vaknade kunde jag inte tänka, det var ju dagen med stort D. Jag skulle träffa Christoffer. Jag var så otroligt nervös och det kröp i hela kroppen på mig i princip. Jag tog några djupa andetag, hävde några glas whiskey och satte i gång med dagens bestyr. Skojade bara, ingen whiskey, inte jag som är smygalkis. När jag hade gjort mig fin och dragit på nya brallorna var jag väl rätt nöjd med hur jag såg ut faktiskt, men hela tiden snurrade en massa tankar i huvudet. "Tänk så tycker han inte om mig? Eller har inget att prata om? Tänk så är han inte ens där?!"

Jag lyckades samla mig någorlunda och ta mig ner till jobbet för att hjälpa Carro att stänga och passa på att ta åt mig av alla uppmuntrande ord jag fick. Det hjälpte faktiskt, kändes mycket bättre. Men skulle aldrig klarat tågresan ner utan Carro och Josefin vid min sida. Jag var jättenervös och sen var jag säker på att han inte ens skulle vara där, hade jag åkt ensam hade jag antagligen åkt vidare till Köpenhamn eller låt annat dumt. Men jag hoppade av tåget med töserna tog en cigg för att samla mig lite och sen gick vi och försöker hitta Christoffer.

Just det där letandet var hemskt, jag var så säker på att han inte skulle vara där ju, även om jag önskade jag hade fel, och sen såg jag inte honom nånstans. Men jodå, han var där och jag fick min utlovade kram. Jag och Christoffer gick åt ett håll och Carro och Jossan åt ett annat. Lite små stelt tyckte jag men underbart att äntligen träffa honom, försökte verkligen att vara så lättsam som möjligt, vet bara inte om jag lyckades. Vi tog en promenad i jakt på mat, och slutligen, långt om länge, fick jag käka grekisk sallad med extra oliver. Haha. sen mötte vi upp med Carro och Jossan igen och umgicks med dem. Vi tramsade mest runt, jag hade i alla fall roligt, tror bestämt töserna var trötta. Sen kollade vi matchen, jag bad faktiskt mina flickor att stanna med mig, jag trodde inte att han tyckte om mig, märkte inget på honom. Efter matchen gick vi till stationen och först då när jag frågade rakt ut om han vill att jag skulle åka hem med tåget eller åka med honom fick jag lite uppfattning. Till min stora glädje valde han den senare alternativet. Vi tog taxi hem till honom och väl där gick vi en runda, tänka sig att dom minsann har gungor  i Klågerup också. Me like. Hemma hos honom tittade vi på film, såg hela filmen men stirrade nog mest på tvn, började titta på filmen först i slutet och sjävklart var den sorglig och ni som känner mig vet ju vad som händer då, jodå, nog rann tårarna. Massor.

När vi väl skulle sova var Christoffer en riktigt gentleman och gav mig sängen så tog han soffan. När jag vaknade på söndagen och gick upp kändes det faktiskt lite små konstigt, främmande snudd på otryggt, men sen när jag fick en godmorgon-kram och ett leende försvann alla dom känslorna igen. Vi spenderade hela dagen tillsammans och bestämde att jag skulle stanna till måndag, lika bra när jag ändå är där ju, haha. Mys/slappe dag hela söndagen och bara allmänt trevligt. 

Väl på tåget så somnade jag och bara njöt av att åka tåg, jag tycker faktiskt om att åka tåg, framme i Ängelholm ringde Christoffer och snackade bort lite tid. Skönt, stod ändå bara och väntade på bussen, men det var en bra tid, för var bara 10 minuters väntan, sen på bussen och åka hem till Grevie. Home sweet home, men lite tomt känns det faktiskt. Medans jag tänker på det så fick jag faktiskt en fin present också, en halsduk så jag inte skulle frysa, eller kanske inte därför, men fick i alla fall en MFF halsduk.

Nej, nu måste jag sluta skriva, evighets långt det här ju, haha. Jag är hopplös, men okej, nu ska jag iväg så måste sluta skriva.

Återkommer, som vanligt.